Ja, det är ju inte en riktig båt som har lagt till hamn här. Det finns inget hav här serrö, ingen sjö så nära heller.

Det var Trollmoa som fick detta passande smeknamn eller vad man ska kalla det, när hon var hos hingst senast. Ganska passande faktiskt.

Trollmoa brunstar nämligen. Det startade igår när veterinären stack sprutan i halsen på henne. Trollmoa som vanligtvis inte är så förtjust i sådana påhitt stod helt stilla. Precis när kanylen gick in i skinnet, bågnade ryggen och flodvågen kom... Det såg ganska roligt ut kan man säga   

När Trollmoa har den här perioden, är det inte lätt att ha med henne att göra. Hon beter sig ungefär som om hon hade druckit en 75:a, råkat ut för lobotomi, eller bara tappat hjärna någonstans. Huvudet väger ungefär 397 kilon när man ska ta på henne grimman. För hon kan inte lyfta något själv när hon är sådan här, hon bara går och hänger med hela kroppen. Detta ställer ju till vissa problem när man till exempel behöver flytta lite på henne, för det händer ju att man behöver göra det ibland (eller ganska ofta). Stackars Moa förstår ingenting. Hon vet inte vad back betyder, hon vet inte vad smack betyder. Hon känner inte igen det där bultandet på kroppen, inte smällandet eller fingrar rakt i sidan heller. Den enda reaktion detta möjligtvis kan framkalla är ett tjut och, naturligtvis, en ny flodvåg   

Ja, alla ni som har provat att leda en kraftigt berusad person förstår kanske vad jag pratar om. Som tur är går Moa på 4 ben och inte 2, för då vet jag inte hur vi skulle tagit oss fram. Oturligt nog väger hon som 7 enormt stora karlar, så det uppväger ju inte allt att hon är häst.

Och stackars hovslagaren kommer imorgon!

Må väl!

Det är ganska lätt att hålla sig för skratt ibland. Men på något sätt får man ju försöka se roligheter i det mesta, annars blir ju livet 7-jäv***t.

På Söbyn 1 är det mycket hormoner i omlopp just nu. Jag tror vi skulle kunna serva ett helt bodybuildarlag med tabletter, om jag bara visste hur man kan få ut de små krumelurerna till en tablett. Vi har en pojk på väg ur tonåren, en som har varit där ett tag och en tösabit som verkligen ska dit! Så har vi kärringen (kan det vara jag?!) som det nog också fläskar på hos ibland, å då... Då är det inte nådigt!!! Inte undra på att Leif med ett leende packade väskan och åkte till Stockholm på kurs ett par dagar. jag hade nog gjort detsamma.

Sist, men verkligen inte minst, har vi vår söta lilla GertGert. Idag (och igår) är han dock inte så söt i mattes ögon. Han är en ligist! Det är ganska ofattbart att Gert som alltid varit en vänlig, flitig och välartad liten hingstpojk plötsligt förvandlats till den värsta tonåringen av alla. Hur kunde det ske?

Gert har jag ju alltid skrutit om, eftersom han är som en gammal valack i huvet. Lugn, pålitlig och finner sig i att stå där man ställt honom. Jag tror nog att han kommer hitta denna balans igen, hoppas jag...

Igår när vi skulle gå in från hagen till stallet, mötte lilla pojken mig som vanligt i grindhålet. Väntar snällt på att få snöret fast i grimman, matte öppnar grinden och lilla pojken står kvar och väntar på sitt varsågod att gå. Väl ute ur hagen är denna pojke som bortblåst. Upp reser sig ETT MONSTER! På två ben lyckas huliganen få grimskaftet om ena frambenet, varpå stackaren i snöret (jopp, jag igen) tappar greppet om snöret. Det tar ett par sekunder för Gert att fatta att han är FRI! I full shottakleta drar han så i väg längs framfartsvägen så att leran skvätter. Men något har lossnat från benet, han blir förföljd av ett grimskaft -HUA!!! I ännu snabbare fart försöker han springa ifrån grimskaftet som sitter fast i grimman. Där bevisade pojkspolingen i alla fall att han kan galoppera i det som dressyrfolket kallar öppnat (eller slutat, eller nåt annat knäppt. Jag kallar det galopp med kroppen i båge, simple as that.)

Den stackars otränade människan får försöka sig på lite eleganta galoppsprång längs vägen också. Men det är svårt att springa snyggt i mina tretornsstövlar. Särskilt svårt när man har fått på sig sådana där äckliga sockor som bara glider ner i stövlarna, så man dessutom har fått tusen höstrån i dem. Hur som.

Gert stannar lite snyggt utanför flickhagen, står där och flörtar - å då är han fast och åker in i sin box i en rykande fart. Väl där är lilla pojken tillbaka igen. Nosar matte försiktigt i nacken, men får ingen puss tillbaka. Inte just då i alla fall, men kanske 5 minuter senare. Det är dumt att vara långsint (hur nu det stavas, läggs i burken med "ord som bara sägs och knappt aldrig skrivs").

Detta var ju egentligen ingenting mot hur han ställt till det idag. Efter en hyfsat lång arbetsdag (en del känns ju på något konstigt vis längre än andra) blev jag skjutsad hem av Linus. Såg fram emot ett eller två sudokon, en kopp kaffe med tillbehör - MEN, icke sa Nicke. Allt såg ju lite konstigt ut när vi kom längs vägen. trådar högt och lågt. Och så Gert, han var definitivt i fel hage! Han hade lyckats riva ner tråden från sin hage, i flickhagen hade han lyckats få ner tråden på 3 ställen. Till och med i sommarhagen hade han fart runt. Hujedanemej.

En sak är i alla fall säker. När jag gifte mig så tror jag bestämt att hälften av alla mina saker också tillföll Leif. Varsågod Älskling! Du får en egen liten ponnygert   

Ja, jag och Lollo har ju startat upp karriären som ett äkta kobojsare-par. Som Lucky Luke och hans knotiga häst, ja vi är nog rätt lika faktiskt. Fast jag har ju hjälm istället för hatt, men cigarren hänger coolt i mungipan.

Ett annat par man skulle kunna likna oss vid är Mulle och Molly. Lollo tror, precis som Mulle, att om man bara tar i tillräckligt mycket så blir man av med de där jobbiga människorna som hänger i snörena om huvet på henne. Så lyckas hon ibland, ibland inte. Kanske får jag nu smisk för min okonsekvenshet, men den smällen får jag ta eftersom jag är så dum och erkänner på öppet forum!

Igår åkte vi till Anna WK:s ridhus, för att ta en lektion för Per Larsson. Vi fick framflyttat vår tid 4 timmar, så det var ingen välpolerad tinker som backades ur transporten. Inte den s.k ryttaren heller, nä för hon hade gnuggat lera och försökt skrapa bort det värsta av vinterpälsan innan de gav sig iväg.

Lollo var väldigt bekymrad över alla hästar igår, hon skrek när vi åkte hemifrån, hon skrek när vi var i Mellerud och hon skrek när vi kom fram. Jag fattar inte hur hon orkar, för det är ingen som fattar vad hon menar ändå.

Väl på lektion så var det inga bortförklaringar, utan mest ett konstaterande att vi är otränade och knappt kommer ihåg vad vi gjorde senast. Så det blev till att repetera, men hela tiden i trav... Men HALLÅ??? Har ni sett mig och lilla Lou komma travande längs Grinstads estrador??? Nä, just det - här lunkas det!! Nåväl, man vågar ju inte protestera när magistern ser sträng ut, så lika bra att försöka le och banka på pållen. Detta leder till att både pållen och den s.k ryttaren blir väääldigt trötta. Så trötta att svetten lackar. Av båda.

Lollo som inte förstått att matte betalat många müslisäckar för denna lektion, tänkte därför göra oss en tjänst. Hon tyckte att vi behövde vila, sköt fram halsen snyggt och gjorde världens tjuvryckning - för hon skulle ta oss ut i friheten! Ack, ack, vad hon bedrog sig. Denna gången var människan i snöret starkare och fick runt damen så hon stannade. Men magistern sa att människan tog henne åt fel håll... Så vi fick en tjuvrusning till, människan vann igen - denna gång åt rätt håll. Magistern och människan nöjda. Inte Lollo.

Lollo testar taktik två. Stå still. Låt dem smacka, låt dem sparka, låt dem frusta - men vad du än gör: STÅ FÖR F-N STILL! Detta funkar hyfsat... Men vad nu, ska jag backa?? Vända??? Okej, jag går... Vända igen?? Nä, nu - JAG HAR BLIVIT BLÅST! Lika bra att springa på en stund till. Shit vad jobbigt... Ska testa en sista grej bara, detta måste funka...

Här applåderar magistern och människan, som skumpat omkring som en rugdoll på ryggen, för att hästen sänker huvudet och verkligen börjar fatta det här. Vad Lollo egentligen gör är att gå ner på knä - då börjar man bli lätt förbryllad - lutar sig lätt över på sidan, matte hoppar ur sadeln och sparkar upp hästen. Rulla sig får hon göra någon annan gång - ELLER HUR???

Tack du där uppe i himlen för att du såg till att det inte fanns andra människor i närheten när detta äventyr utspelades. Det räcker att herr magister skrattade så att han nästan började gråta. Men det är ju vad jag tycker.

Må väl out there